URKÄLLAN
Redaktör: Per Ericson
"Jag åker ibland förbi skatteskrapan i Stockholm för att någon gång få komma i närheten av min samlade förmögenhet."--Charlie Norman
- Den gröna flygeln
Litteratur:
- Mot en ny hänförelse?
- Myten om det goda kriget
Notiser:
- Misesarkivet öppnas
av Per Ericson
Haeckel grundade också den så kallade Moniströrelsen och var övertygad om den "nordiska rasens" överlägsenhet. Han motsatte sig våldsamt "rasblandning" och förespråkade rasbiologisk födelsekontroll.
Mot slutet av sitt liv anslöt sig Haeckel till Thulesällskapet, som spelade en nyckelroll i framväxten av det nationalsocialistiska partiet.
Den som tittar efter märker ganska snabbt att ekologism, nationalism, rasism och fascism har gemensamma idéhistoriska rötter. Det finns likheter i tankemodellerna hos extrema ekologister och hos fascister eller protofascister.
Den tyska nationalsocialismens "gröna flygel" har inte uppmärksammats särskilt mycket. Likväl var den ett viktigt inslag i framväxten av Hitlers Tredje Rike.
Hitler själv var vegetarian och Mein Kampf är fylld av försök att rättfärdiga politiska åskådningar med hänvisning till föregivna biologiska fakta: "När människor försöker göra uppror mot naturens järnlogik, kommer de i konflikt med just de principer vilka de har att tacka för sin existens som mänskliga varelser. Deras handlingar mot naturen kommer att leda till deras egen undergång."
I Rudolf Hess hade den gröna flygeln ett tryggt ankare i den högsta partiledningen. Hess hade anslutit sig till NSDAP 1920 som medlem nr 6, och tjänstgjorde under två decennier som Hitlers personliga adjutant.
Hess var en fanatisk naturdyrkare och höll sig till en strikt biodynamisk diet som gick vida utöver Hitlers vegetarianism. Hess var den som introducerade Walther Darré för Hitler. Darré var både en av NSDAP:s ledande "rasteoretiker" och en natur- och jordbruksmystiker av stora mått.
Från 1933 till 1942 var Darré jordbruksminister med ett slags officiell status som rikets "bondeledare". Det var ingen undanskymd post i den nationalsocialistiska statsapparaten. Bland alla ministerier kom jordbruksministeriet på fjärde plats om man mäter efter budgetens storlek.
Darré var antimodernist, antiliberal, motståndare till civilisation och till urbanisering - tankeelement som känns igen både från ekologismen och nationalsocialismen. Från sin upphöjda position kunde Darré ägna sig åt att foga samman idéerna och lägga dem till grund för politiska beslut. Särskilt inriktade han sig på att återföra Tredje Riket till agrarsamhället. Hans retorik svämmar över av biologiska metaforer och genomsyras av en tankemodell som utgår från samhället som en organism med individerna som underordnade delkomponenter. I kravet på Lebensraum hette det till exempel: "Konceptet Blod och Jord ger oss den moraliska rätten att ta tillbaka så mycket land i Öster som är nödvändigt för att etablera en harmoni mellan vårt Folks kropp och det geopolitiska utrymmet."
Det gröna inflytandet skulle kanske kunna avfärdas som retorik, om det inte vore för att många av idéerna faktiskt avsatte spår i den praktiska politiken. Redan våren 1933 genomdrevs en serie lagstiftningsåtgärder på både central och lokal nivå. Det handlade bland annat om artskydd, åtgärder mot industriutveckling och skogsskydd. Nationalsocialisterna inrättade också Europas första naturreservat. Den gröna flygelns förmodligen största framgång var 1935 års Reichsnaturschutzgesetz, en naturskyddslag som bland annat ålade alla myndigheter att rådgöra med naturskyddsmyndigheterna vid varje åtgärd som kunde tänkas påverka landskapsbilden.
Det finns anledning för dagens miljöaktivister att fundera närmare på vad det är för sorts idéarv man bygger vidare på. Alla ekologiska idéer är inte nödvändigtvis fascistoida. Men det borde onekligen vara en varningssignal att de två tanketraditionerna har så mycket gemensamt i synen på förhållandet mellan människa, samhälle och natur.
av Milton Batiste
<3> Ken Macleod: The Star Fraction, Legend, 1996 • Michael Flynn: Firestar, Tor, 1996
Kanske är det som den rumänske filosofen EM Cioran skriver - för att inte bli helt förstelnad behöver världen en ny hänförelse.
Men i mänsklighetens historia har hänförelse alltför ofta varit liktydigt med utopi, som i sin tur har stavats förtryck och barbari. Hänsynslös målinriktning vinner över tolerans, när visionen om utopia brinner het. Äggen knäcks av bara farten inför den hägrande omeletten.
Men måste det vara så?
Science fiction har traditionellt varit en genre som sysslat med både hänförelse och fasa. Den som tagit del av omtalade storsäljare från det sena åttiotalet och tidiga nittiotalet får lätt intrycket att fasan kommit att överväga. Hänförelse är inte något man omedelbart förknippar med cyberpunkarna och deras efterföljare.
Parallellt har naturligtvis de gamla drömmarna levt vidare. På senare tid kan man till och med tala om en pånyttfödelse. Hänförelsen har kommit in i andra andningen.
Science fiction handlar inte nödvändigtvis om äventyr i världsrymden med flygande tefat och dödsstrålar. God science fiction handlar alltid om människor, deras problem och möjligheter. Men rymden har ändå haft en särskild status som scen och som objekt för genrens drömmar.
Staten har gjort mycket ont i vårt århundrade, bland annat har den närapå krossat drömmen om erövringen av rymden, fått den att framstå som bara ännu ett skrytprojekt att bränna skattepengar på. Man kan på goda grunder anklaga det amerikanska rymdprogrammet för att i begynnelsen ha satsat på det spektakulära framför det långsiktiga. Med första fotavtrycket infann sig eftertanken. Människor på månen - häftigt, men än sen då? Var det allt? OK, över till något annat.
I Michael Flynns roman Firestar kretsar hänförelsen kring etablerandet av människans brohuvud utanför hennes hem i universum. Inte genom att bygga Månbas Alpha. Utan genom att stegvis och med profit börja nyttja rymdens resurser.
Flynn länkar hänförelsen till ett projekt, och det är ett projekt vars delar inte alls skulle förmå uppväcka samma sorts entusiasm tagna var för sig. Romanen handlar påfallande lite om rymdfärder. Den handlar desto mer om förutsättningar. Första delen av berättelsen domineras av en utbildningssatsning som genomförs av ett privat företag i en dålig stadsdel. Bara med människor som tänker själva, förstår vad vetenskap går ut på och är kreativa kan visionen bli verklighet.
Men kanske är detta ett sidospår. Cioran talar om de mångas hänförelse, den sort som formar ett slags samhällsanda, inte om enskilda entreprenörers engagemang i visionära projekt - även om projektmakarna kanske kan agera ett slags hänförelsens förtrupp.
Närmare den riktigt stora hänförelsen hamnar den brittiska debutanten Ken Macleod i The Star Fraction.
Han skriver ytligt sett i den hårdkokta och mörka traditionen, men med en befriande glimt i ögat och med en glödande vision i bagaget. Macleod förmår dessutom sätta in sina idéer i ett socialt sammanhang som framstår som både mer genomtänkt och mer originellt än det som möter i exempelvis William Gibsons romaner.
The Star Fraction levererar substitut till utopia på två plan. Dels i beskrivningen av samhällsenklaven Norlonto, dels i hänförelsen inför möjligheterna att nå ut i rymden.
Huvudpersonen är en legosoldat som arbetar i ett socialistiskt kollektiv och som bär omkring på ett talande skjutvapen. Trotskij är hans husgud, marknaden hans redskap och födkrok.
Tidpunkten är en relativt nära framtid. FN och USA agerar världspolis, och från himlarna ovanför övervakas ordningen med förintelsevapen. Skådeplatsen är ett England där vänsterns republik har dukat under för en repressiv monarki.
I inbördeskrigets efterdyningar har centralmakten tvingats till vissa eftergifter. Delar av territoriet disponeras tämligen fritt av diverse ministater, där olika särintressen försöker förverkliga sina mer eller mindre egenartade idealsamhällen. Norlonto (North London Town) är ett slags undantagszon, en icke-stat inklämd mitt i gyttret av centralmakt och ministater.
Norlonto är en oas för flyktingar, kriminella, entreprenörer, näringsidkare och politiska utopister. Här trängs trotskister och stalinister med libertarianer och objektivister i rökfyllda pubar, förenade i sin avsky mot centralmakten, mot ministaterna och mot de gröna utvecklingsfienderna ("the neo-barbs").
Olika krafter står mot varandra på den maktpolitiska scenen. Det ryktas att den gamla republikens underjordiska armé gör sig redo för den Sista Offensiven - ännu en gång. Centralmakten slipar sina knivar och de gröna neobarbarerna trappar upp sina sabotageaktioner.
Moh Kohn, den trotskistiske revolvermannen som drömmer om frihet i asteroidbältet, förenas i sin jakt på sanning och rätt med en kvinnlig forskare och med en flykting från en frireligiös ministat, ett ungt computersnille som förläst sig på kapitalismens författarfilosof Ayn Rand och förlorat både sin gudstro och sitt jobb.
Under vägens gång brottas hjältarna med den politiska verklighetens gråskalor. Bortom alltihopa, någonstans utanför jänkarnas järnring kring jordklotet väntar friheten i rymdens vidder.
Kanske är socialismen, marknaden och mångfalden i Norlonto bara ett slags lyftraketer för en annan vision? Erövringen av rymden blir en överideologi, med de gamla tankesystemen reducerade till transportmedel. Den ordning som gynnar framsteget är god, den som inte gör det är dålig. Marknaden visar sig fungera bäst, även för den som drömmer om socialistisk gemenskap.
Drömmen om människan i rymden är egentligen bara isbergets topp i The Star Fraction - visserligen den topp som väcker den sanna hänförelsen tvärs över vänster-högerskalan. Vid bergets fot ligger tron på framsteget och på människans skapande förmåga. Inte bara framstegstro så där i största allmänhet, utan av en särskild sort. Den sort som inte håller sig med färdiga utopier utan strävar efter ökade möjligheter till mångfald och utveckling. Som säger: det här vill jag göra, kan jag göra. Och som inte fingrar nervöst på avtryckaren om du har en annan mening.
av Milton Batiste
Inbördeskriget är det blodigaste kriget i USA:s historia. 620 000 människor dog av krigsskador och sjukdomar. Unionsregeringen avrättade fler egna desertörer än i alla andra amerikanska krig sammantaget. Soldater och civila utsattes för ofattbart grymma övergrepp. Efter slaget vid Bull Run lämnades 600 sårade på slagfältet att blöda och svälta i en vecka. Härar plundrade sin väg genom landet, med en kulmen när general Sherman brände och skövlade sig fram mot Atlanta; en hel stad som lades i aska.
Ändå lever myten om det goda kriget. Till en del kanske på grund av den romantisering som anfädrens krig nästan alltid utsätts för på säkert avstånd i tiden. Men till största delen säkerligen för att eftervärlden uppfattat det som ett rättfärdigt krig. Historiker har tecknat en annan bild, ibland färgad av sympati för den dödsdömda söderns livsstil. Men även en historieskrivning som otvetydigt placerar sina sympatier hos de mest radikala bland abolitionisterna har anledning att revidera den populära uppfattningen.
"Jag är inte, och har heller aldrig varit, för att göra negrerna till väljare, eller jurymän, eller för att bereda dem möjlighet att inneha offentliga ämbeten, eller att låta dem gifta sig med vita."
Orden är Abraham Lincolns. De strider mot den allmänna bilden av den store statsmannen, i kamp mot slaveriet. Men hans handlingar som president stämmer väl överens med den inställning han gav uttryck för i många olika sammanhang. Lincoln återkallade Kaliforniens proklamation om frigörelse av delstatens slavar. Och när han själv småningom utlyste slavarnas frigörelse åsyftades enbart slavar i konfederationens områden - med andra ord en rent kosmetisk åtgärd, utan besvärande återverkan inom Unionen.
I Emancipating Slaves, Enslaving Free Men kartlägger Jeffrey Rogers Hummel det militärpolitiska komplexets mekanismer, och krigstragedins utfall. Det är en historieskrivning som för tankarna till Vilhelm Moberg, i känsla för småfolket och avsky inför paragrafherrar, våld och förtryck, oavsett tyrannernas förevändningar. Han är definitivt inget sydstatsromantiker, utan avslöjar hänsynslöst de konfedererades mörkaste sidor, inklusive den socialistiska samhällsorganisationen under krigsåren.
Slaveriet avskaffades efter det amerikanska inbördeskriget, men ersattes snart av ny raslagstiftning i södern. Hummel visar hur krigets bestående konsekvens blev en större och mer interventionistisk statsmakt. Som vanligt.
av Per Ericson
Han behöll dock ett rum i sin gamla lägenhet. Där förvarade han sitt privata arkiv och sitt mycket omfattande bibliotek. Hela arkivet beslagtogs av Gestapo bara ett par dagar efter den tyska annekteringen i mars 1938. Arkivet hamnade i Tjeckoslovakiet, tillsammans med andra beslagtagna handlingar som sammantaget fyllde upp 24 järnvägsvagnar. Vagnarna erövrades och konfiskerades mot slutet av kriget av Röda Armén. Detta fick dock Mises aldrig reda på. Till sin död levde han i tron att arkivet gått förlorat för alltid.
Under femtiotalet lät Sovjetregimen installera 20 miljoner beslagtagna dokument från mer än 20 olika länder i en särskild byggnad i Moskva. Bara representanter för KGB samt polis- och utrikesministerierna hade tillgång till materialet.
När Sovjetunionen föll samman öppnades det jättelika arkivet och gjordes tillgängligt för forskare. Under några år hände inget särskilt med den samling som gick under namnet nr 623, och som innehöll Misesdokumenten. Först sommaren 1996 upptäckte den amerikanske ekonomen Richard Ebeling var dokumenten fanns. Vid det laget hade olika rykten cirkulerat i några år om att Misesarkivet inte gått förlorat i kriget.
Ebeling är i färd med att skriva en biografi över Mises och ingick i en grupp som under nästan två veckors tid ägande sig åt att fotokopiera och mikrofilma nästan alla dokument i arkiv nr 623. Tack vare denna insats vet vi nu betydligt mer om en av seklets största ekonomer.
Mises sparade nästan allt som kunde tänkas vara av intresse för framtida bruk: tågbiljetter från föreläsningsturnéer, minnesanteckningar, närvarolistor från seminarier, färdiga artiklar och uppsatser och så vidare.
"Genom dessa tusentals dokument", konstaterar Ebeling, "kan vi se att Ludwig von Mises var viktigare och mer inflytelserik än till och med hans mest hängivna anhängare kunnat föreställa sig." Bland annat innehåller arkivet policydokument med analyser av den ekonomiska och politiska situationen i Österrike, och minnesanteckningar från privatseminarierna, som lockade namnkunniga deltagare från många länder.
I det återfunna materialet ingår också ett antal hittills aldrig publicerade artiklar, bland annat om byråkratisk administration och om den ekonomiska vetenskapens logiska problem.