lenin

***Liberala notiser nr 10***

Redaktör & ansvarig utgivare:

Per Ericson

Sprid gärna Liberala notiser till personer som kan tänkas vara intresserade. Prenumererar gör man enklast genom att skicka ett tomt meddelande till libnot-subscribe@makelist.com

---------------------------------------------

"Den gode brukar inte våld."

- Lao-tse

---------------------------------------------

 

LENIN ÄLSKAR ALLA BARNEN

Lenin älskar alla barnen - det var en gång den officiella bild av diktatorn som rådde i Ryssland. Numera sitter glorian på sned, även om många av statyerna står kvar. I Sverige finns det fortfarande kommunister och andra som håller fast vid de gamla lögnerna. Med smärre reservationer framhålls Lenin som en stor revolutionär och reformator, som inte i någon större utsträckning kan lastas för terror och mord. Det är löjeväckande, i synnerhet med tanke på senare års fynd i arkiven.

Det hävdas ibland att den röda terrorn var en konsekvens av inbördeskrig och kontrarevolution. Richard Pipes, en av epokens största kännare, anser att den argumentationslinjen är ohållbar. Tjekan (den politiska polisen) inrättades redan i december 1917. Och vid öppnandet av de gamla kommunistarkiven har dokument kommit i dagen som visar att Lenin så tidigt som 1918 drog igång terrorn i avsikt att omöjliggöra allt motstånd mot den nya regimen [1].

Lenin tog klasskampen på allvar. När han talade om att elliminera motståndare menade han det bokstavligen. Det finns många exempel på blodtörst i Lenins skrifter och brev [2]:

"Alla misstänkta ska spärras in i ett koncentrationsläger utanför staden. Sätt igång straffexpeditioner." (9/8 1918)

"Skjut de sammansvurna och dem som tvekar, utan frågor och utan något idiotiskt tjafs." (22/8 1918)

"Sätt till alla klutar för att fånga och skjuta spekulanter och mutkolvar i Astrachan. Det gäller att ta itu med de asen så att ingen någonsin glömmer det." (12/12 1918)

Ett av de mest uppmärksammade övergreppen inträffade sommaren 1918. Natten mellan den 17 och 18 juli sköts den avsatte tsaren, hans hustru, fem barn och fyra andra personer med anknytning till familjen i en källare i Jekaterinburg. Morden har ofta framställts som ett slags olyckshändelse. Men i dag har vi tillgång till den telegramväxling som visar att morden förbereddes metodiskt under en längre tid och att det var Lenin som gav order om dådet. Som historikern Staffan Skott har uttryckt saken:

"Lenin, barnens vän, gav order om att mörda bland annat en dödssjuk fjortonårig pojke och hans fyra unga systrar."[3]

Lenins förintande hat riktade sig inte bara mot så kallade reaktionära krafter. De revolutionära anarkisterna hörde till de tidiga offren. I mars 1921 reste sig matroserna i Kronstadt mot vad de betraktade som kommunisternas förräderi mot revolutionen. Protesterna slogs brutalt ner av röda armén under Trotskijs ledning. Emma Goldman, som hade kommit från USA för att bistå revolutionen, tvingades konstatera:

"Under tio hemska dagar och nätter höll matroserna och arbetarna i den belägrade staden stånd mot en kontinuerlig artillerield från tre håll och bomber som från flygplan fälldes över civilbefolkningen."[4]

Enligt Petrograddistriktets militära hälsomyndigheter uppgick under tiden 3-21 mars antalet sårade till 4.127 och antalet döda till 527. Men statistiken räknade inte in de många sårade som lämnats att dö på isen och inte offren för så kallade revolutionära tribunaler.[5]

Hundratals anarkister arresterades efter slakten vid Kronstadt. I september 1921 sköts nio anarkister i Tjekans källarlokaler i Moskva. Avrättningarna fortsatte, och efter en tid dödades till och med pacifistiska anhängare av Leo Tolstojs läror. George Woodcock berättar:

"I slutet av 1922 var anarkisterna i Ryssland antingen döda, i fängelse, landsförvista eller tystade."[6]

Lenin var en kallblodig maktmänniska och mördare. Bara politikens kriminaldårar kan betrakta honom som en hjälte.

Noter:

[1] Richard Pipes: Three "Whys" Of The Russian Revolution, Vintage Books, 1997, s. 41

[2] Staffan Skott: Sovjet från början till slutet, MånPocket, 1994, s. 67

[3] Staffan Skott: Sovjet från början till slutet, MånPocket, 1994, s. 70-71

[4] Emma Goldman: Anarkistiska minnen, Bokförlaget Korpen, 1989, s. 294

[5] Ida Mett: Kronstadt - 1921, Federativs, 1981, s. 33

[6] George Woodcock: Anarkismen, Prisma, 1964, s. 340-341  

 

Prenumerera på Liberala notiser genom att skicka ett tomt meddelande till libnot-subscribe@makelist.com.

 

 Tillbaka till Per Ericsons hemsida